Är Kalevala muntlig tradition eller litteratur?

Grunden till Kalevala finns starkt i den muntliga folkdiktningen som Elias Lönnrot och andra som reste runt på 1800-talet samlade in under sina resor. Lönnrot använde dikterna han samlat in när han planerade handlingen och personerna i Kalevala. Till exempel har dikterna från Vita Karelen haft en stor inverkan på hur händelserna beskrivs i berättelsen om stölden av och kampen om sampo. När man läser Kalevala märker man nödvändigtvis inte skillnaden mellan Kalevala och dikten i sångform – Lönnrot har skrivit eposet så skickligt. Tack vare de otaliga insamlingsresorna som Lönnrot och de andra företog finns det en enorm samling av folkdikter. Det var därför också utmanande att skriva Kalevala. Lönnrot kallade sitt arbete med Kalevala för ”ett arbete för Väinämöinen” och ville med det säga att arbetet var svårt och arbetsdrygt.

Lönnrots mål var att utarbeta Kalevala så att verket blev så folkligt som möjligt. Det skulle vara lätt för alla att läsa det. I verkligheten ansåg ändå många finländare att det var svårt att läsa och förstå Kalevala. Trots detta blev verket mycket uppskattat både i Finland och utomlands.

Kalevala är ett verk som Elias Lönnrot har skrivit. I den finsk-karelsk-ingermanländska kulturen på 1800-talet sjöng man dikter om olika hjältar och händelser, men i folkdikterna finns det inte en motsvarande enhetlig handling som i Kalevala. Som litterär form var eposet populärt på 1800-talet. Lönnrot kände till att Homeros under antiken skapade eposen Iliaden och Odysséen och även romantikens epos, som till exempel Ossians sånger av James MacPherson, var bekanta för Lönnrot. Lönnrot utnyttjade i Kalevala även teman som är bekanta från skönlitteraturen. När Lönnrot till exempel skrev om att Aino dränkte sig tillämpade han det välkända temat om en ung kvinnas död.

Kalevala är både en del av den muntliga traditionen och den litterära (skriftliga) kulturen. Man brukar kalla Kalevala för ett muntligt-litterärt verk. Eposet är en mytisk och folklig berättelse som är bearbetad och tolkad av en eposförfattare, Lönnrot. Samtidigt grundar det sig på folkdiktning och hänvisar till litteratur. Eposet innehåller referenser såväl till den tidigmoderna världen som till samhället och kulturen på Lönnrots egen tid, 1800-talet. Kalevala är en kombination av många saker och därför kan man kalla Kalevala för en hybrid.

Lönnrot konstaterade att man av de insamlade materialet skulle kunna göra ”till och med sju stycken Kalevala”, som alla skulle vara olika. Lönnrot utarbetade i själva verket fem olika versioner av Kalevala. Tre av dessa publicerades under hans livstid: Gamla Kalevala 1835, Nya Kalevala 1849 och Skol-Kalevala 1862.